Ett viljekrig har ägt rum idag mellan mig och äldsta sonen.

Stackarn var tvungen att stiga upp i ottan, för att gå till ett möte. "I ottan" betyder klockan 10 på fm i detta fallet... Mötet hade till syfte att hjälpa honom till en egen inkomst.

Jag hade förvarnat honom att han skulle hjälpa mig i hemmet idag, men han var ju helt slut efter denna bedrift, så han lade sig och somnade om. Jag väckte honom för att be honom handla, och det var där min starka vilja fick sig rn utmaning.

Det är inte så att min kille är ovillig att hjälpa till här hemma. Nejdå, inte alls. Han är bara... lite svårstartad. Md lite menar jag egentligen, extremt lat. Men den goda viljan är det inget fel på.

Hur som helst. Jag väckte den stackars utarbetade killen och bad honom gå och handla. Han svarade jakande. Första gången var klockan 16, lagom för att få middagen klar i rimlig tid. Efter detta fortstsatte jag att väcka honom sisådär en gång i halvtimmen. Han var aldrig avfärdande eller negativ, utan lovade varje gång att han skulle stiga upp aaalldeles strax.

Vid 18-tiden knorrade det betänkligt i min mage. Då ställdes jag inför det där valet som jag tror många mammor har stått inför: Ska jag ge upp och gå och handla själv, så maten blir klar någon gång?

Men då flög själva f-n i mig. Någon gång ska jag väl få fart på mina bortskämda barn. Jag tog inköpslistan och strök fläskfilé, kantareller och creme fraiche, som var till middagen. En maträtt som äldsta sonen älskar. Istället skrev jag

dit rostbiff och potatissallad, inte någon favorit... Argumentet var självklart: Klockan är mycket, jag hinner inte laga mat innan jag tynat bort av svält.

Sagt och gjort, jag gav inte upp. Jag har magknip, och nästintill delirium oav hunger vid detta laget. När han gick och handlade? Nu... 19:46. Men han gick....

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

 Om det räckte att gråta en enda gång. En gång för alla gråta bort all min smärta och längtan för alltid. Låta förtvivlan skölja ur kroppen och låta dig rinna ut ur mitt inre med tårarna. Sen var du borta, och livet gick vidare som om ingenting...

När Lilleman var två år gammal och var svårt sjuk, åkte vi skytteltrafik till sjukhuset, och blev hemskickade som hysteriska föräldrar varje gång. Förutom den sista gången, då hjärntumören upptäcktes, i sista minuten. En vecka till, så hade Lilleman ...

Jag åkte och hälsade på Lilleman i hans nya hem. Han visade stolt upp sitt rum. Det var fräscht och nytapetserat. Han har en liten hall, och ett eget badrum med dusch. En säng, en liten byrå och ett bord och en stol. På anslagstavlan ovanför skrivbor...

Jodå, nu har jag handlat ram till tavlan, lite kläder, pysselgrejer och annat till Lillemans nya hem. Jag ska åka dit lite senare idag och göra "det där mammor vill göra": fixa, trixa, pynta och pyssla om. Och sen ska det kännas så mycket bättre. D...

Och nu står jag här, med alla dessa känslor, som jag inte vet var jag ska ta vägen med. Det är som att måla ett tidlöst konstverk som ingen får se. Vilket slöseri.  ...