Igår hade vi kubbkvällen som jag arrangerat. Ett familjeevent, var tanken. Spela kubb och grilla korv, det är väl ändå en perfekt aktivitet för barnfamiljer? Eller, så var det förr i alla fall.

När klockan var strax efter sex stod vi där, åtta  vuxna, men inga barn... Min Lilleman satt vid väninnans Väldigt Mycket Bättre Dator, min stora kille satt alldeles säkert vid sin egen dator, och de andra barnen var utspridda på egna äventyr.

Så småningom kom i alla fall två små tjejer, och min store kille. Lilleman lyckades vi aldrig slita från datorns värld. Det som egentligen var ett av mina primära mål med hela arrangemanget.

Nåväl, bara att acceptera läget. Våra barn har inte alltid samma uppfattning som oss om vad som är roliga aktiviteter. Vi som var där började grilla korv för glatta livet, och ett och annat glas vuxendricka slank ner innan kubbspelet kom igång.

Sen startade matcherna, med engagemang och vinnarinstinkt i sann OS-anda. Alla ingredienser fanns med, vinnarvrål och ärevarv, dopningsanklagelser, psykning av motståndarlaget och taktiksnack. För mig personligen gick det rätt skapligt, tycker jag. Jag slog sammanlagt ner tre pinnar under hela kvällen. Men jag skyller på motvind och lutande plan. :-)

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att vi vuxna är betydligt barnsligare än barn när det kommer till lek och spel. Men det är härligt att se, och att uppleva, hur vi lever oss in i leken.

En av vänninorna som kom för att vara med kommenterade min blogg, i positiva ordalag. Hon hade läst varenda inlägg, berättade hon. En annan vän såg förvånad ut och sa: Har du en blogg?? (Han är man, är värt att tillägga.) Han berättade att han inte läser bloggar, och inte är så mycket för hela fenomenet. Då jag just hällde upp ett glas vin, och han brukar retas med mig för min förkärlek till rosévin, sa han: Du borde skriva en blogg om vin, "Jag och min vindunk", då skulle t.o.m jag läsa den! Så jag kunde inte låta bli att luras lite nu... :-) Med lite tur får min vän kanske en annan uppfattning om bloggande.

Det blev en härlig kväll, som avslutades i väninnans paviljong. Då det var dags att gå hem, blev det ett litet utbrott från Lilleman, trots den sena timmen. Som alltid blir det svårt att avsluta. Han fastnade sen vid datorn hemma, vilket i ärlighetens namn var lite skönt, då jag var för trött för att orka igenom ett utdraget gräl.

KLockan sex på morgonen gick jag upp för att "uträtta ärende", och såg honom ingenstans. Inte i sängen, inte i soffan. Jag hann bli kall av fasa, innan jag hittade honom. På golvet nedanför sin dator, låg han och sov. Hellre än att ge med sig och komma och lägga sig, somnade han av utmattning, på vardagsrumsmattan, och låg där och sov hela natten.

Som en Perfekt Mamma borde jag nog inte ens stanna kvar så sent med L hos mina vänner. Då hade jag också sluppit efterspelet. Men med Lilleman hemma på heltid nu, hur skulle jag orka med vardagen, om jag inte busade till det ibland och har kul, utan en massa förbehåll och skuldkänslor. Jag väljer att tro, att mina barn mår bättre i längden av en mamma som gör saker hon mår bra av emellanåt, än en mamma som rutar in hela vårt liv i scheman, och aldrig slappnar av.