Igår hade granntjejen kalas. Min bästa väninnas dotter. Det var 13 barn i olika åldrar som lekte och skrattade, så det ekade över gårdsplan.

Lilleman stod ensam utanför grinden till hennes hus och tittade in.

Det gjorde så ont i mitt modershjärta att se honom stå där. En sinnesbild av hans liv. Utanför gemenskapen, helt utlämnad och så sårbar, med en längtan av att få tillhöra, men så oförmögen att göra något åt det.

Senare hjälpte min väninna in honom i gemenskapen, och han fick se på film med de andra barnen. De flesta skulle sova över, och Lilleman ville också göra det, men det fanns ingen plats. När jag kom för att hämta honom satt han på soffan med armarna i kors och vägrade gå därifrån. Jag såg smärtan i hans ögon, men det som kom från hans mun var arrogant och spydigt. Alla barn vädjade till honom att gå därifrån, inte med det mest artiga tonfallet. Ju mer barnen vände sig emot honom, ju mer förolämpningar rann ur hans mun. Men han ville inte gå hem.

Och jag kunde känna hans smärta med varje por i min kropp. Han hade äntligen fått vara med, men han fick ändå inte tillhöra.

Jag fick en flashback från min egen barndom. Min kusin hade den diagnos som då kallades MBD. Jag tyckte att han var så obeskrivligt jobbig. Han hällde parfym på min katt, och kastade ner mina serietidningar från fönstret. Han gav mig näsblod både en och två gånger då vi blev osams. Men han var min kusin.

Vi skulle ha kalas för min bästa väninna, och alla i grannskapet var bjudna. Min mamma och moster övertalade oss att bjuda med N, för att han inte skulle känna sig utanför. Jag var sur, men gick motvilligt med på det.

Han kom till kalaset, och sprang omkring och gjorde små rackartyg. Jag skämdes inför mina väninnor att han var min kusin. Men när de började kasta ur sig elakheter mot honom, då försvarade jag honom. Det var ju MIN kusin.

Tillbaka till gårdagen... Jag förklarade för födelsedagsbarnet att Lilleman var otrevlig för att han egentligen var sårad. Då vände sakta situationen. L försökte skapa kontakt, och de tog emot honom. Jag frågade om det var okej om han sov över nu när han var trevlig, och barnen gick med på det.

Jag kan inte isolera Lilleman från omvärlden i all evighet, även om det ofta är det jag helst vill göra. Det är tryggt och skönt när han sitter hemma framför datorn hela dagarna och slipper konfronteras med sina svårigheter. Men det är orättvist av mig att beröva honom en hel värld utanför. Den har inte alltid ramper och ledljus, och är inte alltid snäll. Men en dag blir allt lättare. Och en dag kommer omvärlden att förstå. Och då vill jag ha varit med på resan.

Vad är lycka?

Är lycka ett varaktigt tillstånd man måste sträva efter? Eller är lycka en känsla man skapar själv? Är lycka något man uppnår efter lång tids självutveckling, eller något man söker i nuet?

Uppnår man lycka då man finner den Sanna kärleken eller blir ekonomiskt oberoende? Eller kan lycka vara att spela Yatzy med  goda vänner en lördag natt , och skratta så man får ont i magen, och så man glömmer alla bekymmer för en stund?

Varje dag bekymrar jag mig för hur jag ska få pengarna att räcka månaden ut. Varje dag bekymrar jag mig för hur det ska gå för Lilleman denna dag. Varje dag tänker jag på om jag ger Storeman tillräcklig tid och uppmärksamhet. Varje dag gör det ont i mitt hjärta när jag tänker på att jag snart inte ska få laga favoriträtter och plåstra om sår på min lilla kille längre. Varje dag gör det ont i mitt hjärta när jag ser på min Storeman och inser hur många år han blivit försummad, och nu måste klara sig själv snart igen. Och jag känner mig så ensam och utlämnad i detta stora ogripbara.

Så kommer kvällen, och goda vänner med stora hjärtan kliver över mitt staket med en öl eller kaffe i handen. En efter en droppar de in. Och vi skrattar, retas, lyssnar på musik eller spelar Yatzy. Då försvinner allt annat, och bara nuet finns. Jag känner mig inte ensam, jag känner mig omgiven av kärlek. Mina barn låter sig också svepas in i detta täcke av trygghet för en stund, och jag ser hur deras ögon lyser upp när de får vara en del av gemenskapen.

Då är jag lycklig. Jag kanske gråter imorgon, men idag är det sann Lycka jag känner. Den lyckan bär mig under veckan som kommer. Den bär mig de stunder då saker flyger i huset, då ångesten går att ta på hos Lilleman, då hans pappa inte säger hej till honom då de möts på gården. Den bär mig då jag tjatar på Storeman att ta tag i sitt liv, trots att han bara vill klamra sig fast i sin trygga sfär.

Jag är lycklig. Hur underligt det än kan låta är jag Lycklig. Jag är lycklig för att jag har axlar att luta mig emot då allt är tungt. Jag har energi att hämta, så att jag orkar ta tag i allt, och påverka mitt och barnens liv. Det är det viktigaste av allt, att ett myrsteg i taget förändra det man kan i sitt liv. Resten lämnar jag åt tiden att ordna.

Så mitt svar är: Lycka är något du skapar själv, av det du har.