Innan Lilleman for iväg idag kramade han om mig, för sisådär trettiosjunde gången idag. Han klappade mig på ryggen, och jag grimaserade ofrivilligt till lite grann, då han råkade träffa på en öm punkt.

"Mamma, vet du vad jag önskar i julklapp?" utbrast han spontant.

"Nej?"

"Att du slapp din hydromyalgi, eller vad det nu heter, så jag kan krama dig och klappa lite på dig utan att du får ont!"

Då vände jag mig mot honom med tårar i ögonen och öppnade min famn. Vad gör det om det gör lite ont, när det är så mycket kärlek i de famntagen?

Sån är han, min lille pojke. Precis så kärleksfull och klok. Lika mycket som han får utbrott och blir ledsen har han denna underbara sida. Han ligger bredvid mig i sin säng och håller om mig och pratar om hur mycket han älskar mig. Tänk att missa det, Tänk att inte få ha honom vid sin sida när han växer upp. Att ínte få dela alla hans tankar och funderingar, glädjeämnen och sorger. Tanken är mig främmande, och så skrämmande att den inte går att tänka till slut. Hur kan någon levande människa aktivt välja att förlora allt detta? Hur ska det någonsin gå att förstå?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

 Om det räckte att gråta en enda gång. En gång för alla gråta bort all min smärta och längtan för alltid. Låta förtvivlan skölja ur kroppen och låta dig rinna ut ur mitt inre med tårarna. Sen var du borta, och livet gick vidare som om ingenting...

När Lilleman var två år gammal och var svårt sjuk, åkte vi skytteltrafik till sjukhuset, och blev hemskickade som hysteriska föräldrar varje gång. Förutom den sista gången, då hjärntumören upptäcktes, i sista minuten. En vecka till, så hade Lilleman ...

Jag åkte och hälsade på Lilleman i hans nya hem. Han visade stolt upp sitt rum. Det var fräscht och nytapetserat. Han har en liten hall, och ett eget badrum med dusch. En säng, en liten byrå och ett bord och en stol. På anslagstavlan ovanför skrivbor...

Jodå, nu har jag handlat ram till tavlan, lite kläder, pysselgrejer och annat till Lillemans nya hem. Jag ska åka dit lite senare idag och göra "det där mammor vill göra": fixa, trixa, pynta och pyssla om. Och sen ska det kännas så mycket bättre. D...

Och nu står jag här, med alla dessa känslor, som jag inte vet var jag ska ta vägen med. Det är som att måla ett tidlöst konstverk som ingen får se. Vilket slöseri.  ...