Innan Lilleman for iväg idag kramade han om mig, för sisådär trettiosjunde gången idag. Han klappade mig på ryggen, och jag grimaserade ofrivilligt till lite grann, då han råkade träffa på en öm punkt.

"Mamma, vet du vad jag önskar i julklapp?" utbrast han spontant.

"Nej?"

"Att du slapp din hydromyalgi, eller vad det nu heter, så jag kan krama dig och klappa lite på dig utan att du får ont!"

Då vände jag mig mot honom med tårar i ögonen och öppnade min famn. Vad gör det om det gör lite ont, när det är så mycket kärlek i de famntagen?

Sån är han, min lille pojke. Precis så kärleksfull och klok. Lika mycket som han får utbrott och blir ledsen har han denna underbara sida. Han ligger bredvid mig i sin säng och håller om mig och pratar om hur mycket han älskar mig. Tänk att missa det, Tänk att inte få ha honom vid sin sida när han växer upp. Att ínte få dela alla hans tankar och funderingar, glädjeämnen och sorger. Tanken är mig främmande, och så skrämmande att den inte går att tänka till slut. Hur kan någon levande människa aktivt välja att förlora allt detta? Hur ska det någonsin gå att förstå?