Så mycket tankar som bubblar i mig. Så svårt att sortera och hantera.

Härom dagen berättade Lilleman för mig att en personal på hans skola talat om för en annan elev att han "går på soc", som en förklaring på hans beteende. "Går på soc"... Vad i hela världen betyder det??? Vi får inte socialbidrag, så det är det inte hon menar. Vi har insatser från socialtjänsten, som avlösarservice t ex. Och på vilket sätt ska det förklara Lillemans beteende? ATT en person som är anställd på en resursskola för barn med olika funktionshinder begår ett så allvarligt tjänstefel, och bryter mot sekretessen gentemot ett barn, är i sig obegripligt. Dessutom väcker hennes beteende en hel del oro kring hennes människosyn i övrigt. Samma person ska ha pratat nedvärderande med Lilleman vid flertalet tillfällen, om att han beter sig som en bebis.

Jag har en hel del press på mig från olika håll att få Lilleman till skolan. Jag vänder ut och in på mig själv för att lyckas. När jag får honom till skolan kommer han hem mer nerslagen än innan, och vägrar gå tillbaka. Hur ska jag orka fortsätta? Var går min gräns?

Jag ringde till handläggaren på socialtjänsten och pratade idag, om hur jag upplever hela situationen. Vi pratade om just det, var går min gräns? Och var går andras gräns? Jag sa att jag många gånger vill göra som Mr X, bara ge upp, och lämna över ansvaret till någon annan. Men varje gång hittar jag ett litet frö av hopp eller energi, som jag klamrar mig fast vid. För jag är mamma, Lilleman är min son. Jag är hans ankare, hans enda fasta punkt i en tillvaro som gungat i över ett år. Jag kan inte svika honom jag också.

Hon berättade om en annan förälder hon läst om som fortfarande kämpar för sin dotters rättigheter. Hon var 80 år gammal. Ja, så är det väl. Vi är föräldrar tills vi ligger i graven.

Socialsekreteraren tyckte att jag skulle sjukskriva mig på heltid, så att jag skulle orka med vardagen, och orka ta alla de strider jag behöver ta. Jag började fundera på det.

Jag funderar över varför det tar emot så mycket. Jag tycker ju att jag blir starkare och starkare. Jag tycker att jag har hittat ett sätt att hantera mina egna känslor, även om min situation inte förändrats till det bättre. Är det då ett nederlag att bli sjukskriven? Erkänner man sig besegrad då? Är det ett steg bakåt, eller en ny lösning? Är det en svaghet eller en styrka? Jag vet inte.