Sitter som fastnaglad vid facebook, trots att det inte händer något nytt där, och ingen är online för att chatta.  Lilleman har snott tv:n, och min energi är begränsad till ett av de två alternativen idag... Jag är trött och lite frusen efter en sen kväll igår. Dags att öppna ögonen för den bistra sanningen: Jag är ingen ungdom längre, och det kommer inte att förändras.

Jag och Lilleman gick över till Väninnan igår. Lilleman hade inte varit i skolan under dagen, och mycket hade gått fel, så jag frossade i självömkan, så där som bara jag kan. Tryckte i mig choklad och lyssnade på sorglig musik. Det kan vara skönt, ungefär på samma sätt som att klia på ett myggbett.

När det närmade sig eftermiddag, och jag ännu inte fått något vettigt gjort, bestämde jag mig för en uppryckning. Jag tog min sista energi och tvingade mig iväg till Väninnan, där några vänner hade samlats. Väninnan och en vän till hade barnen där de också, så allt gick lugnt och städat till. Min melankoli försvann ganska omedelbart, och byttes ut mot bubblande glädje och den trygghet man kan känna när man är omgiven av goda vänner.

Vi skrattade och pratade i munnen på varandra, som vi så ofta gör när vi träffas. Rätt som det var tittade jag på klockan och drog efter andan. Den var 01.10, och barnen var fortfarande uppe och lekte. Alla fick bråttom att samla ihop ungar och tillhörigheter, för att bege sig hemåt, åt varsitt håll. Jag fick lite dåligt samvete för att jag var ute så sent med Lilleman, men känslan försvann snabbt när vi promenerade hem glatt bubblande om kvällens händelser och nästa dags planer. Lite trötthet dagen efter fick det vara värt, tänkte jag när jag tog Lilleman i handen, och småsprang sista biten för att hålla uppe värmen.

Lilleman och jag var båda uppfyllda av en varm känsla när vi kröp i säng. Vi somnade omedelbart med ett leende på våra läppar.