Jag var på huvudkontoret idag. Jag hade tänkt prata med regionchefen om min tanke på att eventuellt sjukskriva mig, när hon ropade in mig på sitt kontor. Hon ville berätta för mig att vår metodvägledare måste vara hemma med sin sjuka dotter resten av året. Att enhetschefen är sjukskriven året ut var alla redan medvetna om. "Så det är du som måste hålla ställningarna nu, Maja. Du måste driva allt nu! ...Och hur går det för dig på hemmaplan då?" Jag blev tyst ett tag, innan jag sa med ett litet leende på läpparna: "Nej, det vågar jag inte berätta för dig."

Jag hade vår kontaktperson på habiliteringen i telefon lite senare under dagen. Jag berättade för henne om natten, då jag varit vaken med muskelryckningar och frossa, om hur min fibromyalgi har försämrats drastiskt den senaste tiden. Det var första gången jag nämnde min sjukdom för henne. Sen berättade jag för henne om förmiddagen, om hur jag inte ens vågar nämna mina funderingar om sjukskrivning just nu.

"Maja, om ekrarna går av en efter en, kan man inte bara fortsätta cykla på som inget hänt."