Timmar blir till dagar och dagarna går. Jag vill frysa tiden.

Som en skeppsbruten, i ett stormande hav,

klamrar jag mig fast vid nuet.

De spillror som håller mig vid liv tills något bättre kommer, de släpper jag aldrig, och riskerar allt för inget.

Ingen som följer mig på Facebook har väl missat att jag varit i Gällivare de senaste dagarna. Inte heller kan någon ha missat att jag har njutit enormt, och Lilleman likaså. 

Vi har varit ute i den vackra naturen så mycket som möjligt. Grillat korv på Dundret, kört skoter, bara legat på liggunderlaget i snön och lapat vårsolen. Allt har gått lite långsammare än vanligt, allt har varit lite stillsammare, fridfullare. Lilleman har haft ett inre lugn jag inte sett på mycket länge. 

Idag satt vi på flyget hem, och Lilleman la huvudet i mitt knä och somnade. Jag vågade inte röra högerarmen av rädsla för att väcka honom. Jag kände hur den sakta domnade bort, men ville hålla kvar magin så länge som möjligt. Min son som låg i min famn och sov fridfullt.  Min fria arm använde jag till att torka tårarna som rann obönhörligen från ögonen. Jag kunde inte låta bli att undra hur länge det skulle dröja till jag får uppleva något liknande igen. 

När vi kom hem väntade Storebror och vår labrador på oss. Det var härligt att vara efterlängtade, även om jag kan önska mer och mer att det fanns någon som längtar efter mig lite extra. Jag är ju värd att längtas efter... :)