Mitt syfte med den här bloggen är att skapa förståelse för hur ett liv som ensam mamma till ett barn med autism kan se och otid ut. Och förhoppningsvis få någon att känna igen sig, och därmed bli mindre ensam. För är det något alla ensamma mammor upplever, så är det väl just ensamhet. 

Idag vill jag vädja till dig att ta ett steg till. För en minut, låtsas att det är du. Föreställ dig följande scenario:

Du är förälder, en hyfsad förälder,  till hyfsat vanliga barn, med vanliga problem. Ett av barnen har lite fler problem, eftersom han har autism.  Du tycker att du gör det rätt bra. Du är konsekvent, har regler och rutiner som du tror är bra för barn. Du ger dem kärlek och uppmärksamhet, och och det du tror de behöver. 

Men du vet med dig att du vissa dagar är extra trött när du kommer hem från jobbet. Då händer det att du snäser åt din lillprins i onödan. Det kan gnaga lite i samvetet när du går och lägger dig på kvällen. Ibland ger du efter för tjatet och ger en glass innan maten, fast du egentligen inte tycker att det är rätt. Men man får ju välja sina strider, och ingen är perfekt, tänker du. I det stora hela är du konsekvent och tålmodig.

Kan du känna igen dig så här långt? 

Tänk dig nu att dina vänner och din familj kommer med goda råd och åsikter om hur du borde göra istället. Det tar du, för så funkar det ju. Men helt plötsligt så beslutas av myndigheterna i kommunen, att du ska få regelbundna hembesök för att utröna om du behöver hjälp i ditt föräldraskap. Du får också beviljat assistent i samma veva.

Det kommer främmande människor hem till dig och studerar hur du interagerar med dina barn.

Du blir plötsligt medveten om varje steg du tar. Kallsvetten bryter ut på pannan när lilla Kalle är på dåligt humör och börjar skrika efter glass, precis när den nya assistenten är på plats. Du ger snabbt Kalle den där glassen, så det blir lugnt resten av tiden. 

Folk kommer och går i ditt hem under en lång tid. Ibland kommer de när du är förkyld och går i din urtvättade pyjamas och tycker synd om dig själv, ibland när du precis kommit hem från jobbet och din tonåring har lämnat ett berg av disk i köket. 

Du kämpar hårt för att slipa bort även de minsta skavankerna, och låta bli de där undantagen, även dina tröttaste dagar. 

Myndigheterna får rapporter och undrar om du verkligen kan ta hand om dina barn själv, eftersom du ger dem glass i tid och otid, och inte städar ditt hem. 

Så småningom lär du känna de assistenter som kommer oftast, och de lär känna dig. De förstår att du är en förälder som de allra flesta, men är ensam i ditt föräldraskap, och behöver mest bekräftelse, och någon att bolla med. 

Du andas ut och slappnar av, även när du har besök hemma. Personerna ger dig slutligen den bekräftelse alla mammor vill ha. Att du är en toppenbra förälder.

Då plötsligt kommer det nya personer in i bilden, och allt börjar om från början. De myndighetspersoner som missat bedömningen ifrågasätter dig igen. 

Ungefär så här ser livet ut för mig, och många andra föräldrar till barn med autism. Har du lyckats föreställa dig att det var du? Håll fast den känslan nästa gång du möter mig eller någon annan förälder i samma situation, och du vill ge oss goda råd om vårt föräldraskap. Är jag defensiv när någon antyder att jag är en svag förälder, så kom ihåg hur det kändes att vara jag. 

Tack på förhand. 

Ensamma mamman