Jag saknar inte cigaretterna, jag saknar någon som frågar hur jag mår. Jag saknar inte morgonblosset, jag saknar någon i min säng att vakna bredvid. 

Jag saknar inte ciggen när jag gråter, jag saknar starka armar runt min midja, och en hand som torkar tårar från min kind. 

Jag saknar inte den falska trygghet nikotinet skapar, jag saknar någon som hjälper mig att ta mig genom dagen, när allt känns tungt och svart. 

Jag saknar inte cigaretter, jag saknar dig. 

Imorse vägrade Lilleman stiga upp igen och åka till skolan. Det är ett sånt tillfälle som ger mig ett mindre trevligt deja vu-moment.

Skolvägran var hans huvudproblem för två år sedan, och den största anledningen till att han blev placerad från första början. Jag hade hög frånvaro från jobbet. Mina chefer föreslog att jag skulle börja söka andra jobb. 

Det krävs en hel del djupandning för mig för att hålla mig lugn sådana stunder. Jag vet hur viktigt det är att han inte fastnar i det mönstret igen. Ett så enkelt sätt att lösa det som är jobbigt. Bara strunta att ta tag i det och stanna under täcket.

Samtidigt ska jag sköta resten av mitt liv. Åka till jobbet, gå ut med hunden osv. Jag kan inte åka iväg så länge Lilleman är hemma. Men jag måste hålla mig lugn. Låta bli att stressa upp mig när jag försöker få upp honom. När han skriker okvädesord och smäller igen dörren.

Samtidigt vet jag att de inte lyckades få iväg honom till skolan på boendet förra veckan när han strejkade. Personal, som redan är på sin arbetsplats. Som kan bytas av, och som går hem när arbetsdagen är slut. De fixar inte alltid dessa situationer. 

Men jag känner förväntningar på mig, att inte bara få upp Lilleman, utan dessutom hålla mig positiv, lugn och kreativ. Samt naturligtvis tydlig, bestämd och förutsägbar. Jag förväntas dessutom att ständigt släppa in nya människor i detta kaos. När jag är som mest frustrerad försöker jag vara trevlig mot personal, och visa förståelse och överseende med att de inte vet vad som är bestämt och verkligen inte förstår att jag har gjort allt jag borde och kunde. 

Egentligen vill jag göra som Lilleman. Dra täcket över huvudet och skita i allt. Låta någon komma hit och ta över. Ge mig en kram och säga att allt ordnar sig. Men det kommer inte att hända. Det är bara jag här. Så jag tar ett djupt andetag och försöker igen.