Hur kan man förklara för en människa, så att han verkligen förstår, att när han åker till sin arbetsplats varje morgon, och bara gör sitt jobb, kan han förändra livet för all framtid för mig och Lilleman? 

En mamma i min stödgrupp beskrev idag hur uppgiven och utmattad hon var. Hon är ensamstående och heltidsarbetande, med en dotter med AST, som inte orkar gå till skolan. Hon behöver stöd och avlastning, men kastas runt mellan olika instanser och myndigheter och blir ifrågasatt och avspisad.

Jag kände så väl igen min situation för två år sedan, och led med henne.

Jag var ensam med Lilleman, som led av svår ångest efter mitt och exets separation och vår flytt. Jag var biträdande chef på ett gruppboende, med oregelbundna arbetstider. Min chef blev sjukskriven, och den pedagogoiska chefen likaså. Jag fick ta på mig det mesta av deras arbetsuppgifter också.

Samtidigt mådde Lilleman sämre och sämre. Han vägrade gå till skolan, och när han väl gick dit straffade han ut sig, och blev tillslut avstängd. Korttidsboendet där han fick plats, var inte anpassat efter hans problematik, så efter ett tag blev det ohållbart även där. 

Detaljer kring vad vi fick genomlida vill jag inte beskriva här. Men en kille med ADHD och autism med ångest, stora livsförändringar och ingen fast punkt i tillvaron, hemma hela dagarna i en ny främmande miljö, i efterhand kan det bara sluta på ett sätt.

Jag hade knaper ekonomi och försökte hanka mig fram, samtidigt som jag blev ifrågasatt från alla håll, och bara blev erbjuden tillfälliga nödlösningar.

Tillslut drabbades jag av utmattningsdepression, vilket jag nu vet drabbar 75% av alla mammor till barn med ASt som skolvägrar. Men det blev ytterligare en anledning att ifrågasätta min föräldraförmåga. Jag fick magkatarr och högt blodtryck, och fick även diagnosen IBS, förutom de tidigare fibromyalgi och migrän.

Vi hade nått botten. 

Men jag fortsätter simma, jag fortsätter alltid simma.

Augusti 2012 fick Lilleman äntligen plats på behandlingshemmet där han är nu. Något som tog emot då. men som jag aldrig ångrat efter det.

Där SÅG de Lilleman. De såg inte en diagnos, eller en bråkig unge. De såg honom för den han var, med svårigheter och styrkor- De anpassade sin behandling helt efter hans behov, och vi har tillsammans utformat och omformat arbetet allt eftersom han utvecklats och backat. Och de såg MIG, jag har hela tiden känt mig bekräftad och lyssnad på, och som en viktig del i deras arbete. Och aldrig någonsin har de ifrågasatt mig som förälder. T kan vara ärlig och säga sanningar jag behöver höra, men aldrig har jag känt mig kränkt.

Mitt tillfrisknande och Lillemans fantastiska utveckling har varit helt beroende av vårt samarbete. Jag kan för första gången se ett eget liv börja ta form. Kanske kommer Lillemas pappa in i hans liv så sakteliga igen. Jag hoppas...

Jag kunde skriva till min vän på forumet, att jag har varit där hon är nu, men jag har tagit mig igenom det. Jag skrev att be om hjälp inte är ett tecken på svaghet, tvärtom starkt och modigt, så därför ska hon göra det rak i ryggen. Och jag kunde ärligt skriva att hon aldrig, aldrig ska ge upp. Hennes tur kommer!