I fredags var jag på jobbet, när telefonen ringde. Rättare sagt, jag satt i en tunnelbanevagn med en brukare, på väg till Hornstull. Det var personal på E som talade om att Lilleman var försvunnen sedan två timmar tillbaka. Ingen hade letat efter honom, eller ringt någon. På två timmar.

Jag började ringa runt, till Storebror, till pappan, övrerallt jag kunde komma på, men han var ingenstans. Jag kände så väl igen känslan som började ta stryptag om mitt hjärta. Bredvid mig satt min brukare, en tjej som ville ha egentid med mig, men fick lyssna på min oroliga röst i telefonen.

Jag ringde till min kollega, och sa att jag måste åka hem, och han lovade att stanna kvar natten i mitt ställe.

Då hände något med mig. Min oro utbyttes mot en annan känsla Jag blev arg. Så fruktansvärt arg. Och det kändes så skönt.

Jag behöver vara lite arg. Det verkar alla vara överens om. 

Jag går i samtal på habiliteringens anhörigmottagning. Jag får insikt om varför jag reagerar som jag gör, eller inte reagerar. Och blir tvungen att inse hur människor påverkar mig, och att de påverkar mig.

Jag får hjälp med att försöka hitta mig själv i allt som bara handlar om  Lilleman. Men det är så svårt att hitta utrymme. Jag börjar känna en växande ilska, över att jag inte får plats i mitt liv. 

När jag är låg och uppgiven sluter jag mig, men ilskan, den är ren pur exploderande energi. Jag blir fokuserad, och målinriktad. Kreativiteten lossnar igen. Några människor ryggar tillbaka på vägen, men jag vinner i längden.

Nu finns en handlingsplan för Lillemans avvikelser, och Lilleman, han vet att det inte är värt att försöka igen.