Jag går en mycket annorlunda midsommar till mötes med blandade känslor. Jag har fått omvärdera mycket i mitt liv den sista tid

 Det har hänt massor, både utanför och inuti mig.

Framför allt har jag vågat öppna porten, och det ångrar jag inte en sekund. De upplevelser det fört med sig vill jag inte vara utan. Jag vill leva mitt liv, inte stå bredvid och titta på. Jag vill känna, älska, skratta, gråta. 

Jag har också fått erkänna mig mänsklig, och vågat nöja mig med det. Det är så jävla svårt att låta andra människor se mig precis som jag är, kantstött och ärrad. Men så befriande. 

Något fantastiskt har hänt då jag vågade öppna min dörr och blotta mig. Ingen sprang iväg. Tvärtom kom  de som redan var nära närmare, och jag släppte in fler i mitt liv. Visst är jag mer sårbar, och det gör ont. Men jag lever. Och shit vad jag lever! :-)