28 dagar. Så länge är det kvar av Lillemans Eksätra-tid. 28 dagar. Av två år är det 28 dagar kvar. Jag säger det gång på gång, för jag kan inte förstå.

Det känns som igår, då jag åkte till Eksätra på besök med fjärilar i magen. Jag skulle lämna min älskade son i någon annans händer. Det var det svåraste beslut jag någonsin tagit, och det svåraste jag någonsin erkänt, att jag inte kunde ta hand om min son på egen hand. 

Den dagen de hämtade Lilleman, hade jag besök. Allt gick lugnt och trevligt tillväga. Lilleman var glad och förväntansfull. När de åkte ursäktade jag mig för min gäst, och sprang över till väninnan. När jag kom fram kastade jag mig i hennes famn och grät hejdlöst. Hon sa ingenting, hon stod och höll om mig och lät mig gråta. 

Tiden gick och jag vande mig vid det nya livet. Jag tvingade mig själv att dela mitt liv och min familj med behandlingsassistenter och psykologer. Jag öppnade mitt hem och mitt hjärta för de nya familjemedlemmarna, för att jag skulle få hem min son så fort som möjligt. En behandlingsassistent följde oss under hela tiden. Det sista året kom han hem till oss varje vecka. Vi talade i telefon nästan dagligen. Han kom att bli mer och mer som en naturlig del av mitt liv. Det var honom jag ringde när ingen annan fanns där. Det var vi två som var de viktigaste personerna i Lillemans liv, och tillsammans förde vi skutan framåt.

Så gick åren. Det gick ett par steg framåt och ett tillbaka. Så kom dagen då behandlarna sa att hit men inte längre. Vi kan inte göra mer. Det var då Lilleman skulle flytta hem. Det var ju så vi hade sagt. Det var ju det vi hade jobbat för. 

Men det var inte så det blev. Vägen räckte inte ända fram. 

28 dagar. Det är så länge det är kvar tills Lilleman flyttar. Till ett boende. Ett fint och mysigt boende i närheten av mitt hem. Jag ska snart träffa ny personal, som ska ta hand om min son, eftersom jag inte räcker till. Jag ska lära känna dem, och släppa in dem i mitt liv. Eftersom min son är det viktigaste jag har. 

De personer som har varit viktigast i min sons liv i två år, de fortsätter med sitt jobb, med nya Lilleman, och nya ensamma mammor, som om inget har hänt.

Bara ett sparat tackkort i en byrålåda påminner om att jag en gång med gråten i halsen lämnade det dyrbaraste jag har i deras händer.