Jag har ett armband med ordet Hope i stora bokstäver av metall på ett band av läder. Jag bär det natt och dag. Bokstäverna börjar bli kantstötta, och färgen har flagnat. Men jag ser ner på min handled och läser ordet tyst för mig själv. Gång på gång, på gång. H-O-P-E. Hope. Hoppet det sista som lämnar människan. En utnött fras. En klyscha, kan man tycka. Men inte för mig. För mig är det blodigt allvar. Det som utgör skillnaden mellan att stå på benen eller ge upp. "När tar chanserna slut för en människa? Kanske aldrig?" Frågade Tommy mig en gång. Nej, dina barn får aldrig slut på chanser. Inte heller din pappa som du saknar i hemlighet. 

Att se sin son göra illa sig själv, och inget kunna göra, det gör så obeskrivligt ont. Det enda jag kan lita till då för att inte gå under, det är hoppet. Om två veckor försvinner det enda stöd jag har. När jag står där ensam kvar, det enda jag kan lita på då är hoppet.

Jag kan inte tänka på mer än en dag i taget, det gör för ont. Jag kan inte förstå hur det ska gå till att stiga upp varje morgon och börja om. Jag kan inte förstå hur jag ska sätta ner fötterna på det kalla golvet varje morgon dag efter dag. Det enda som kan få mig att öppna ögonen till en ny dag är hopp.