Jag samtalade med en psykolog idag. Vi kom fram till att känslorna av sorg och saknad av min son var helt naturliga och sunda och att jag inte ska försöka bearbeta dem, utan acceptera dem. När jag tog in vad han sagt hände något med mig. Jag accepterade alla mina känslor av oro,  sorg och förlust, både gällande Lilleman, E och T och allt annat som varit tungt den sista tiden. Och i samma ögonblick som jag erkänt att mina känslor är okej och normala, så lättade de. Mitt hjärta fick vingar. Helt plötsligt kände jag att det är möjligt att fokusera på nuet, vara här för Lilleman, och utnyttja den tid jag har kvar med T på bästa sätt. Det kommer inte att bli problemfritt, men å andra sidan har det knappast varit det de senaste åren. Det är tur att jag inte har vetat i förväg allt jag skulle få tampas med. 

Så nu hittar jag tillbaka till Maja som aldrig ger upp, och alltid reser sig. Och imorgon tänker jag stänga av telefonen, åka på kryssning med bästa vännen, och bara njuta av livet, leva i nuet, ha roligt och tro på att jag är värd det! 

Nu river jag de sista murarna!