Idag blev det klart. Nämnden godkände förslaget. 1 juli flyttar Lilleman in i sitt nya boende.

Skolplats är också klart. I höst börjar han på sin nya skola.

...Och jag känner förväntningar på mig att jag inte borde oroa mig, att jag borde förhålla mig lugn och optimistisk och ta problemen när de kommer. Det är ju en sund inställning. Jag är en sund person. 

Varför har jag då en stor klump i magen? Varje gång jag uttalar högt att Lilleman ska flytta snart får jag ångest. Därför har jag låtit bli att tänka på det som något snart förestående, mer som en teoretisk möjlighet. Men nu är det oundvikligt att se sanningen i vitögat.

Dels kommer jag nog aldrig att acceptera att min älskade son, som fått kämpa så för sin överlevnad, inte får bo hos de som älskar honom. Dels är det så att jag och Lilleman förlorar en familjemedlem, när vi inte längre har kvar hans kontaktperson på E, som har funnits vid vår sida i vått och torrt i ett och ett halvt år. Hur jag ska kunna göra det avslutet, vet jag inte.

Men jag låter dem inte se mina tårar. Två tummar upp, det här blir så bra! 

Boendet är toppen, skolan är toppen, allt blir så bra.