Jodå, nu har jag handlat ram till tavlan, lite kläder, pysselgrejer och annat till Lillemans nya hem. Jag ska åka dit lite senare idag och göra "det där mammor vill göra": fixa, trixa, pynta och pyssla om. Och sen ska det kännas så mycket bättre.

Den där tåren i ögonvrån, den där klumpen i magen, den försvinner nog, när jag satt upp en tavla i Lillemans nya hem.

Jag ville ringa dig idag, och be dig påminna mig igen om varför jag gör det här. Jag ville be dig skämta med mig som du brukar, så jag kan skratta åt mina nojjor tills klumpen lossnar och försvinner.

Men du har ett eget liv, långt bortanför mitt, och jag är en stor flicka nu. Jag satte i hörlurarna och skruvade upp volymen

. 

Och nu står jag här, med alla dessa känslor, som jag inte vet var jag ska ta vägen med. Det är som att måla ett tidlöst konstverk som ingen får se. Vilket slöseri.